-
Notifications
You must be signed in to change notification settings - Fork 0
Veslavik
Kampanjen börjar i Veslavik, som inte ligger långt bort från Gamla Vesselias ruiner. I byn finns ett antikt kapell från Fyrkungatiden.
En gång i tiden var här utkanten av den stora staden Vessalia. I samband med att Vessalia föll lämnade platsens dåvarande invånare området. Under förra trollkarlscykeln kom en grupp av järnfolket hit och slog sig ner och grundade byn. Det är inte helt klart om det då fanns några tidigare invånare kvar i ruinerna av den gamla byn. Järnfolket var flyktingar då de drivits bort av de behornade. Samtidigt var just dessa järnfolklingar en bruten skara då de på sätt och vis lämnat järnfolkets sätt att leva då de flytt istället för att gå under i strid. Ingen riktig man av järnfolket skulle fly undan en fiende, även om man besegrats. Gruppen av ett femtiotal personer slog sig i vart fall ner här och grundade byn. För en dryg mansålder sedan kom ett skepp med behornade till byn. De behornade hade fått nog av att lyda den trollkunniga hövdingens order (Emils magiker) och begav sig till fastlandet där andra med samma inställning befann sig. De gick i land i Vesslavik där de slog ihjäl hövdingen och en handfull till av männen som gjorde motstånd. De behornade hade dock ingen avsikt att köra bort det andra folket då de behövde fruar. De behornades hövding Hrafvn tog den dräpta hövdingens dotter till hustru för att förena de två folken. Det har nu gått en dryg mansålder sedan denna händelse. Även om det kan vara så att det kan finnas motsättningar mellan de två folken så är de nu blandade. De unga har vuxit upp tillsammans i byn och inte sällan med föräldrar från olika folk. Det är främst bland de äldre det kan finnas motstättningar.
Namnet Veslavik är sannolikt en vulgariserad version av Vessalia. Den ligger i vart fall i en vik och man livnär sig främst på fiske. Nära stranden ligger en samling hus nära varandra och här bor främst järnfolket. De behornade tog med sig sitt bruk att bo utspridda på gårdar så strax utanför byn ligger en mängd gårdar utspridda där behornade bor. Som sagt är dock familjerna till viss del blandade. Generellt är det dock så att man anser sig tillhöra ett visst folk om ens far är av det folket. Mitt i byn ligger dock hövdingens långhus där hövdingen Harald Benlösa bor. Här håller man också ting.
Järnfolket dyrkar av tradition den dränkta guden. De behornades religion är mer lättanpasslig och den dränkta guden dyrkas nu av alla i byn och det är främst dennes högtider som firas. Ritualerna har dock urvattnas något då folket som sagt egentligen avfallit från järnfolket då de flydde undan de behornade första gången. De har ingen kontakt med andra ur järnfolket längre. Därför är vissa ritualer mindre blodiga än de annars är. Det manligaste man kan göra är att bli en dränkt man vilket går ut på att man hålls under vattnet tills man tappar medvetandet, sedan dras man upp. Vaknar man upp så är man en dränkt man och har genom denna prövning visat sig särskilt trogen den dränkta guden. Vaknar man inte upp utan dör så var det gudens vilja. Bara några få bland järnfolket undergick denna ritual. Ritualen har dock i Veslavik med tiden blivit mer mjäkig så att den som hålls under vattnet inte riktigt tappar medvetandet. Sedan Simons magiker genomgick denna ritual har den dock inte varit så populär. Simons magiker är ju inte född i byn och var därför inte så populär bland några av pojkarna i byn som därför höll honom under vattnet tills han tappade medvetandet. Han drogs sedan upp på land där han inte gick att återuppliva. Men efter en halvtimme slog han plötsligt upp ögonen och drog ett andetag. Denna märkliga händelse har fått folk att hålla sig undan ritualen.
En gång i tiden dyrkades de fyra här, men det upphörde i vart folk när järnfolket kom. Ett gammalt kapell från den gamla tiden står dock kvar och ibland kommer någon pilgrim dit. Den senaste har slagit sig ner i kapellet för att studera de gamla dammiga luntorna där ingen av folket i byn bryr sig om (Simons prästgrogg).
Flera av de unga männen i byn har lessnat på att leva isolerade från omvärlden. De behornade har hört berättelser om hur deras fäder och förfäder gjorde räder längs kusterna, och även järnfolket var en gång i tiden ett plundrande folk. Ungdomar från bägge folken har därför i hemlighet kommit överens om att de ska bygga ett långskepp och ge sig ut på äventyr. De träffas ibland i hemlighet inne i skogen där Orm bygger ett långskepp på de få lediga stunder han har.
Även om de flesta lärt sig leva med varandra, och många familjer som sagt är blandade, så hindrar det inte att konflikter mellan de bägge folken kan uppstå. Framförallt om det rör sig om en konflikt mellan två familjer som är från olika vardera olika folk. Det riskerar då ibland att utmynna i något större.
Byns hövding är Harald Benlöse. Den behornade hövding som erövrade byn, Hrafvn, tog som sagt den förra hövdingens (av järnfolkets) dotter som hustru. Deras första barn var Harald som dock var en benlös krympling, dvärgväxt och missbildad. Detta ansågs som ett dåligt omen och togs av byns invånare som ett tecken på att de behornades ankomst varit en dålig sak. Hrafvn ville ändå låta barnet leva men hans hustru krävde att barnet enligt järnfolkets sed skulle genomgå havsprovet. Enligt denna sed rodde man ut med spädbarn som verkade svaga en bit ute på havet och slängde dem överbord. Lyckades de ta sig in till stranden så behöll man dem då de visat sig starka nog. Det var dock väldigt sällsynt, men om de dog så hade de ju visat sig för svaga för att vara del av järnfolket. Till allas förvåning lyckades den lilla Harald dock ta sig in till stranden, trots att hans ben var bara två små missbildade stumpar och hans rygg var böjd till en puckel. Han låg fastklamrad vid en bit drivved som han måste ha fått tag på. Modern var inte nöjd och ansåg att man skulle ta sig in av egen kraft för att visa sig duglig, men byns folk protesterade nu och ansåg att ett barn med sådan tur måste vara gott att ha i byn så Harald fick leva. Detta visade sig vara ett gott beslut då Harald visade sig vara en mycket klok och rättrådig person. När Hrafvn till sist dog hade han inte fått några fler söner och det var då självklart att Harald skulle ta över som hövding, trots sin missbildning. Han har nu styrt i ett par decennium och ser som sin viktigaste uppgift att hålla fred inom byn och hålla den utanför de många konflikter som finns längre utanför byn. Han är i allmänhet klok men är kanske ibland lite väl försiktig. Hans sätt att skydda byn har främst varit att hålla den isolerad och inte beblanda sig med andra då han vet att andra folk lätt kan få för sig att de ska försöka erövra byn. Nu senast går rykten om att dimman har försvunnit från gamla Vessalias ruiner, men han har då snabbt förkunnat att ingen i byn ska bege sig dit då man inte ska riskera att störa något som inte bör störas. Han är också skeptisk mot främlingar som kommer till byn, men detta är inte av elakhet utan för att han inte vill att byn ska dras in konflikter med omvärlden. Harald kan inte gå så han bärs runt på en sköld av två män när han rör sig i byn. För det mesta sitter han dock i sitt långhus.
Haralds hustru Márie är av järnfolket. Hon är dotter till Fiona som var syster till Nola som den gamla behornade hövdingen Hrafvn gifte sig med. Márie och Harald är således kusiner. Hon bär på en mörk hemlighet. Nola hatade nämligen Hrafvn för att han slagit ihjäl hennes far och tuggade i hemlighet därför giftiga örter när hon var gift med honom för att inte föda hans barn. Det gick inte riktigt vägen med Harald som ändå föddes, dock missbildad, sannolikt på grund av örterna, men därefter så födde hon inga fler barn. Márie fick av sin mor Fiona veta detta och fick också veta att hon skulle tugga dessa örter så att Hrafvns ätt skulle dö ut. Haralds hustru slits emellertid av lojalitet med sin mors släkt och sin kärlek till Harald. Hon tycker nämligen om Harald, han behandlar henne väl trots att hon hittills inte fött honom några barn, och han är en klok och omtyckt hövding av folket.
Thorvald är näst Harald byns mäktigaste man då hans gård är störst och han har flera lojala män där. Han är av de behornades folk och är tyvärr den i byn som hyser störst förakt mot järnfolket, något han ofta framhåller. Han är också en av få i byn vars ätt inte på något sätt beblandats med järnfolket. Detta beror dock egentligen på att hans far, Egil Björnram, som var en mäktig krigare, var den som slog ihjäl byns gamla hövding när de behornade intog staden, och passade på att våldta ett gäng av byns kvinnor. I själva verket är det nog så att några av männen i byn kom till världen genom detta och Thorvald alltså är släkt med några halvhjärnfolklingar, men detta är inget som någon låtsas om. Thorvald är egentligen mest rädd att järnfolket aldrig förlåtit honom för vad hans far gjorde och därför ser han till att hålla jänrfolklingarna kort. Hans äldste son Egil är dock en välsedd man i byn och delar inte sin fars hatiska känslor. Egil är i hemlighet förälskad i Máire av järnfolkets ätt.
Gearóid är av järnfolket och är den som tycker minst om de behornade. Han är rätt gammal och påstår sig minnas när de behornade kom och erövrade byn, men det är en del som undrar om han verkligen var född då. Han anses i allmänhet vara den i byn som vet mest om den dränkta guden och leder därför de religiösa ritualerna. Harald insåg hans inflytande och tog honom därför som rådgivare. Nu kan Gearóid inte klaga på att Harald inte lyssnar på järnfolket längre och det har lugnat ner honom en del.
Smeden i byn är byns starkaste man. Han är också far till byns vackraste kvinna, Aibhilinn, som alla byns pojkar vill gifta sig med, och den fula stackars Mildred. Caóhmin har dock förklarat att den som vill gifta sig med hans dotter måste visa sig vara hans jämlike i styrkeprov. De unga män som inte är så starka ser istället till att vara nära vän med Caóhims två söner Aod och Aongas. Aod blev dräpt av Erik Horning.
Odd bygger byns fiskebåtar. Hans son Orm bygger emellertid i hemlighet ett långskepp inne i skogen. Se ”konflikter” nedan. Hustrun heter Auda och de har utöver Orm två döttrar.
Esbjörn är en änkling som bor på en gård utanför byn med sina fem mycket vackra döttrar. Han har numer dåligt tyckte i byn sedan männen till samtliga de tre döttrar han gift bort dött i olyckor ganska snart efter bröllopet.
Dessa tre hantverkare (garvare, skräddare och skomakare) är de bästa av vänner och drar ofta ut på handelsresor tillsammans. De gillar att starta bråk var de än går på ett enligt de själva alltigenom godartat sett. De har en son var, Egil Njugg är son till Erik, Haakon Sigurdsson är son till Sigurd och Breannan är son till Einar.
Cathalan (av järnfolket) är egentligen känd för att hans hustru gör så utmärkt öl, samt därtill lagar lysnade mat tillsammans med sina döttrar. Det är således populärt att gå förbi Cathalan då seden bjudar att den som har gäster bjuder på mat och öl. Faktum är att Cathalan har besök mer eller mindre varje kväll av olika folk i byn och hans hem har blivit något av en samlingsplats. Den märkliga prästen som nyligen kom till byn och bosatte sig i kapellet kommer förbi på kvällarna och insisterar på att betala för sig. Detta har väckt en idé hos Cathalan att man kanske skulle kunna erbjuda mat och dryck mot betalning och därmed slippa ge sig ut och fiska tidigt på morgnarna. Han tänker att nu när dimman släppt från gamla Vessalia kanske det kommer fler pilgrimmer man kan tjäna pengar på. Här bor hustrun Hildur (av de behornade) och sönerna Cesan Ciann och Coinach samt döttrarna Hjördis och Hjormfrid.
Järnfolket tar gärna trälar när de plundrar. De som inte kan försvara sig är inte värda sin frihet. Järnfolket i Vesslavik har dock inte plundrat sedan de flydde och grundade Vesslavik. De behornade hade med sig trälar när de anlände, men bland de behornade anses det lämpligt att låta trälbarn genomgå mandomsprov när de är gamla nog och om de visar sig vara riktiga män så erbjuds de en plats bland de fria. Samma sak gäller kvinnor, även om de traditionellt har det svårare att visa sig de passar som fritt folk. En del bland byns invånare är ättlingar till trälar, andra är trälar. De flesta är släkt med trälar som kom med de behornade, men vissa av byns män (främst Thorvald Björnram som är rikast) har köpt nya trälar vid de sällsynta tillfällen då tillfälle givits då man har haft kontakt med utomstående.
Driftig. Stor och stark karl, ser väldigt dum ut, men är i själva verket ganska händig. Bra med slunga. Gillar inte närkamp. Bror till Faolan. Följde med både på Båtfärden och i Jakten på Ania.
Med på båten.
Ailean - Hetsig
Amhalghaidh - Fåfäng
Beatar - Entusiastisk
Bearach - Farlig
Agmund - Enträgen
Caireal Tremawr - Cynisk. Spelar flöjt. Bror till Faolan.
Comhan - Dyster
Dán - Busig
Doicail - Energisk
Annar - Flitig
Aric - Eftertänksam
Dómnahlaidh - Debattlysten
Eógan - Drumlig
Eicheard Tremawr - Egendomlig. Drar bisarra vitsar. Bror till Faolan.
Garbhan - Grälsjuk
Egil Njugg - Impulsiv
Egil-Thorvaldsson Eftertänksam. Son till Björnram, förälskad i Maire. En av byns bästa svärdsmän, redig karl.
Egor Thorvaldsson - Lättlurad. Mellanbroder av Thorvaldssönerna. En god man, även om han inte är så klok.
Eskil Thorvaldsson - Misstänksam
Eidan - Thorvalds spårande träl. Perception +3, Awareness 4, Hunt 5.
Guire - Munter
Gleb - Ofin
Luag Tremawr - Samvetslös. Tror sig själv vara en kvinnokarl. Bror till Faolan.
Haakon - Självsäker
Fennris - Slö
Taog - Uppblåst
Ruiradh - Våldsam